Vilken förening kommer du från?
KFUK-KFUM Ängsholmen

Varför valde du att söka KFUK-KFUMs praktikantprogram?
För att det är en fantastisk möjlighet att få träffa människor från en annan del av världen, som jag kan få dela och utbyta kunskap med. För att få lite mer perspektiv på KFUK-KFUM (YWCA) som en liten lokalförening men också som en stor världsorganisation, och förhoppningsvis all förmåga som finns i den.

Vilka förväntningar har du på din praktikperiod?
Att ett litet tag få leva ett liv som jag inte känner.

Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan?
För att det kommer att vara varmt, kallt och ärligt.

Några snabba fakta
Ålder: 20
Bor: Stockholm
Tycker om att: Äta stora middagar, segla snabbt, måla och pulsa i djup snö.
Främsta egenskaper: Snäll och bra på att lyssna.
Sämsta egenskap: Eftertänksam
Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: Färgpennor

-------------------------

Praktikantrapport 2
Maj 2010

Myggnätet jag har var min säng är stort och täcker halva mitt rum. Trots att jag stoppar det runt och under hela madrassen varje kväll har jag flera nya myggbett varje morgon. Jag har börjat tro att jag inte får dem när jag sover. Efter två månader har det hunnit bli många och jag känner mig lite som en prickig flugsvamp. Efter två månader har jag också börjat drömma mina drömmar på engelska, fått 25 nya vänförfrågningar av kenyaner på Facebook och lyckats hitta fram och tillbaka till YWCAs huvudkontor i stan tre gånger själv.

Under fem dagar förra veckan var jag på besök i Mombasa som är en stad på kusten. Jag tog nattbussen från Nairobi och kom fram efter klockan fem på morgonen och missade böneutropen från stadens stora moské. I Mombasa är majoriteten av befolkninen muslimer, klimatet är dödande svettigt, det smidigaste transportmedlet är tuck tuck och tempot på allt är långsammare än i Nairobi. Bilarna kör lugnare, människor rör sig fram sakta och till och med klockan går långsamt. I Nairobi kallar man Mombasa-borna för lata och slöa. I Mombasa säger de att ingen i Nairobi kan prata riktig swahili, deras swahili är uppblandad och korrupt. Mombasa luktade saltvatten och kryddor, överallt på gatorna såldes färgglada mönstrade tyger och på kvällen kunde man sitta längs strandpromenaden och ta mjuka kokosnötter. I Mombasa samlade jag också på mig armarna med nya myggbett och badade i det varma havet. När de fem dagarna hade gått, när bussen från Mombasa närmade sig Nairobi igen, när trafiken och avgaserna tätnade, när de höga husen i centrum tornade upp sig och när jag fick kramar och klappar på axeln när jag kom till YWCAs branch i östra delen av Nairobi, då kände jag mig ändå hemma igen.

Nu är skolledigheten för alla skolbarn slut i Kenya. Här har de skola i tre månader, lov i en månad, skola i tre och lov i en månad igen och så vidare. Barnen i Nursery School är tillbaka på nedervåningen. De vinkar till mig på morgonen när jag äter frukost i köket och de för samma oväsen som de brukar igen. Jag tycker om de barnen mycket och gillar inte när lararna slår dem på fingrarna med en pinne.

Efter två månader tycker jag mig ha fått en ganska bra inblick i Nairobi, människorna här, kulturen, några traditioner och livsstilar. Men egentligen vet jag nog inte mycket alls. Här bor minst sex miljoner människor inräknat Nairobis flesta förorter. I Kenya bor närmare 40 miljoner människor, landet har 42 stammar och lika många stamspråk. Jag känner området jag bor i ganska bra, jag vet att det funkar bäst att köra en halvdryg stil mot konduktörerna på bussen och jag kan höra om någon pratar kikuyo eller maasai, men mycket mer vet jag nog inte. Jag har bott i Stockholm hela mitt liv men kan inte p långa vägar stadens alla gator och jag har inte hittat mitt favoritkaffe-ställe än.

Från mars till juni månad är en av regnperioderna i Rift Valley området, där Nairobi ligger. Regnet kan komma när som helst, pågå i flera timmar eller vara över på en kvart. Men när det regnar här är det ett vattenfall från himlen. Kenyanerna är rädda för regnet, det förstör deras peruker och flätor i håret och många tror bestämt att regndroppar orsakar malaria. När det regnar försvinner folk från gatorna, bara skumma människor stannar kvar och passar på att göra lite affärer. Trafikköerna blir värre och det är tredubbelt så dyrt att åka buss. Jag passar ibland på att gå ut när det regnar, det är ett häftigt regn och jag slipper trängas med alla andra miljoner Nairobier på gatorna. Nackdelen med regnet är att de röda vägarna av jord blir kladdig lera. Då blir skorna och byxbenen också röda. Dessutom är myggorna extra glada både innan och efter att regnet kommer. Men det är mest jag som besväras av dem, det är förmodligen bara jag som ser dem.

Det har regnat hela natten, det har smattrat behagligt på plåttaket utanför mitt fönster och nu är golvet i köket som en liten swimmingpool. Jag har inga nya myggbett än, nu ska jag koka te och äta sötpotatis.

Sofia

-------------------------

Praktikantrapport 1
April 2010

YWCAs branch i Nairobi ligger i den östra förorten till staden. Inhängnaden runt branchen är dock inte typiskt för den östra delen, här är det höga träd, små välklippta buskar och en gräsmatta med högt gräs. Grönt och växter är snarare typiskt för de västra, rikare förorterna. Utanför staketet är det som vilken del av förorten som helst. Här finns det många små stånd där det säljs allt från begagnade skjortor till levande kycklingar. På gatorna och runt husen är det människor dygnet runt. Små bussar (som kallas matatu) kör runt folk från tidig morgon till sen kväll, och längs vägkanten ligger högar med sopor.

Här har jag bott i snart en månad och börjar känna mig riktigt som hemma. YWCA Nairobi branch hyrs av staten och var tidigare ett sjukhus. Huset är fortfarande under renovering och har ett hostel på övervåningen men kan inte än ta emot maximalt antal gäster. Just nu bor här tillsammans med mig ungefär 10 stycken studenter. På nedervåningen finns två klassrum där barn i åldrarna 2-6 år går i skolan. Under hela april månad har skolorna lov så nu har det varit väldigt tyst under dagarna i huset en vecka. Och jag har haft mindre att göra på mornarna som jag oftast tillbringar med dem. Bredvid klassrummet finns också ett kontor där Branch Manager Margaret har sitt skrivbord och där det serveras te med ingefära varje förmiddag klockan 10. På nedervåningen finns också två andra rum som används för möte, salsa, körsång eller kyrka på söndagar. Hjärtat av huset är köket där Mary lagar den godaste maten i Nairobi. Hon har lärt mig hur man kavlar ut Chapatti så att de blir runda som en sol. Hur länge bananerna ska koka när man gör Matoke och att Githeri är fattigmansmat för folkgruppen Kikuyo.

Nairobi branch är som de andra av YWCAs brancher runt om i Kenya kopplat till huvudkontoret som ligger i centrala Nairobi. Brancherna jobbar fram olika program och projekt men är alla länkade och samordnade av huvudkontoret. Nairobis branch har bland annat ett project som kallas “Peer Education”. Det innebär att ungdomar utbildar och informerar andra unga som är i liknande situation eller har något gemensamt. Det kan tillexempel vara att de alla har testat positivt för HIV, att de är i samma ålder, eller att de bor i ett område med likartade problem. Huvudsaken är att gruppen av unga kan utbyta kunskap och ge inspiration till varandra. Jag har varit med under några sådana möten där de har samlats och diskuterat olika problem och scenarion kring HIV och Aids. Jag har också träffat en annan grupp med yngre barn, vi har pratat om värderingar och ätit kakor. En tredje grupp jag träffat är en grupp maasaikvinnor. De jobbar med att få fram ett program som kan minska antalet kvinnor som genomgår omskärelse. Ungefär ¾ av maasaikvinnorna omskärs. Det kan ske redan i så tidig ålder som 8 år. Efter det är kvinnan redo att giftas bort och kan inte längre gå i skolan. En reducering av antalet omskurna kvinnor skulle kunna leda till att de fick möjlighet till längre skolgång, och att giftermål skedde i betydligt senare ålder. Omskärelse av både män och kvinnor är en av maasaiernas gamla traditioner och är något som är svårt att bli av med. De föräldrarna som är omskurna är oftast lågutbildade och tillåter i hög utsträckning också att deras egna barn omskärs. Jag ser fram emot att kanske få se hur de här projekten, och andra som pågår utvecklas och förbättras.

Förutom att åka ut och titta och delta i projekt som drivs genom YWCA har jag också besökt en kompis vän på sjukhus, sett en getslakt och badat i poolen på Svenska skolan. Trots att mycket är annorlunda från vardagen hemma i Sverige har nästan ingenting inte gått att antingen acceptera eller vänja sig vid. Mycket tycker jag också är bättre här än hemma. Det som fortfarande är svårast är att se barn leta efter mat i de stora stinkande sophögarna. Det är ibland också påfrestande att alltid synas på grund av att jag är muzungo (vit). Att många vinkar, skriker, petar och pekar bara för att jag se annorlunda ut, känns och kommer nog alltid att kännas väldigt konstigt. Men samtidigt finns det människor i området som numera hälsar för att de känner igen mig och vet mitt namn, inte för att jag har en annan hudfärg.

Inhägnaden kring branchen är lite som min frizon och om det blir för mycket utanför ibland kan jag sitta i det höga gräset och läsa en bok.

Jag kan faktiskt nästan bara säga att jag har det bra här i Nairobi, väldigt bra.

Kabisa! Sofia